En eftermiddag i mitt vardagsliv.
Ja nu är nästan sonens första år i skolan slut (förskoleklass) och om man frågar honom vad han tycker så får man nästan dra ur orden. Ett samtal kan se ut som följande
"Hur var din dag på skolan?" frågar jag med stort intresse medans vi går ner för skolgården.
"Bra." Sonen sparkar på en sten framför sig "mamma vet du, jag behöver inte äta maten om jag inte vill, då kan jag ta ett knäckebröd istället."
Jag kliar mig i huvudet, detta är en ständig kamp i familjen, hur får man en sex och ett halvt årig pojke att förstå att han MÅSTE äta, det år ju inte så att han är överviktig direkt, jag ser på hans smala ben under jeansen och säger uppgivet.
"När vi kommer hem så är det du som äter ordentligt, allt på tallriken." Jag rufsar till hans hår som redan står rakt upp innan han sätter sig i baksätet.
"Mamma, jag lovar att Carin och jag kommer att vara snälla hela dagen." Hans perfekta leende möter mig i backspegeln. Med tanke på att klockan är tre och att vi inte kommer att vara hemma före fyra så ser detta löfte ut som om det kan uppfyllas.
Väl hemma slänger sonen sin väska i dörröppningen, jackan hamnar på golvet framför och skorna flyger åt alla håll, lilla syster ser hur han gör och självklar så repeteras mönstret, min hall som var städad när jag åkte hemifrån ser nu ut som en krigshärjad region. Ja så är det med barn.
Jag ställer mig framför spisen och lagar dagens middag, för barnen måste ju få i sig mat, det blir köttbullar, potatismos och lingon, det VET jag att dom äter.Till slut vid bordet.
"Mamma, potatisen är för stark." Hörs det från sonen
"Jag tycker inte om kött." kontrar dottern.
Sonen bryter ihop när han ser att hans mamma har lagt gaffeln på fel sida av tallriken. "Mamma det är FEL." gråter han. Då brister mitt tålamod, lägger ner besticken bredvid min tallrik reser mig upp, går mot ytterdörren öppnar och stängeer den bakom ryggen på mig, allt detta utan att säga ett ord till barnen.
Där ute på trappen skriker jag bara rätt ut så högt jag bara kan, det käns underbar att få ut frustrationerna utan att de går ut över någon annan än eventuellt stakars fåglarna i träden som jag skrämde halvihjäl.
Åter vid bordet frågar min son.
"Vad gjorde du mamma." på vilket jag svara "Jag skrek rakt ut så att jag inte skulle skrika på er."
Sedan var den eftermiddagen lugn och barnen uppförde sig exemplariskt, dom tänkte väl att det var bäst så, mamma hade ju faktiskt blivit arg.
Nu mera när det blir för mycket stoj inne så behöer jag bara gå ut genom dörren (jag skriker inte längre) för att mina små änglar ska förstå att jag menar allvar. ;-)
"Hur var din dag på skolan?" frågar jag med stort intresse medans vi går ner för skolgården.
"Bra." Sonen sparkar på en sten framför sig "mamma vet du, jag behöver inte äta maten om jag inte vill, då kan jag ta ett knäckebröd istället."
Jag kliar mig i huvudet, detta är en ständig kamp i familjen, hur får man en sex och ett halvt årig pojke att förstå att han MÅSTE äta, det år ju inte så att han är överviktig direkt, jag ser på hans smala ben under jeansen och säger uppgivet.
"När vi kommer hem så är det du som äter ordentligt, allt på tallriken." Jag rufsar till hans hår som redan står rakt upp innan han sätter sig i baksätet.
"Mamma, jag lovar att Carin och jag kommer att vara snälla hela dagen." Hans perfekta leende möter mig i backspegeln. Med tanke på att klockan är tre och att vi inte kommer att vara hemma före fyra så ser detta löfte ut som om det kan uppfyllas.
Väl hemma slänger sonen sin väska i dörröppningen, jackan hamnar på golvet framför och skorna flyger åt alla håll, lilla syster ser hur han gör och självklar så repeteras mönstret, min hall som var städad när jag åkte hemifrån ser nu ut som en krigshärjad region. Ja så är det med barn.
Jag ställer mig framför spisen och lagar dagens middag, för barnen måste ju få i sig mat, det blir köttbullar, potatismos och lingon, det VET jag att dom äter.Till slut vid bordet.
"Mamma, potatisen är för stark." Hörs det från sonen
"Jag tycker inte om kött." kontrar dottern.
Sonen bryter ihop när han ser att hans mamma har lagt gaffeln på fel sida av tallriken. "Mamma det är FEL." gråter han. Då brister mitt tålamod, lägger ner besticken bredvid min tallrik reser mig upp, går mot ytterdörren öppnar och stängeer den bakom ryggen på mig, allt detta utan att säga ett ord till barnen.
Där ute på trappen skriker jag bara rätt ut så högt jag bara kan, det käns underbar att få ut frustrationerna utan att de går ut över någon annan än eventuellt stakars fåglarna i träden som jag skrämde halvihjäl.
Åter vid bordet frågar min son.
"Vad gjorde du mamma." på vilket jag svara "Jag skrek rakt ut så att jag inte skulle skrika på er."
Sedan var den eftermiddagen lugn och barnen uppförde sig exemplariskt, dom tänkte väl att det var bäst så, mamma hade ju faktiskt blivit arg.
Nu mera när det blir för mycket stoj inne så behöer jag bara gå ut genom dörren (jag skriker inte längre) för att mina små änglar ska förstå att jag menar allvar. ;-)
Kommentarer
Trackback
